anniemedsocialfobi

Hahaa, kikade vad jag skrivit tidigare i bloggen och såg mina nyårslöften inför 2009.

Har ju inte gått så bra med dem... Har inte börjat med nån sorts motion (förutom att jag tagit lite mer promenader än normalt kanske), ingen pojkvän, och inte gått upp nåt i vikt (om nåt, tom gått ner lite). Möjligen har jag lärt känna några nya människor, men inga jag egentligen umgås med.

Ja, nyårslöfte inför 2010 kanske får bli att försöka skriva i bloggen mer...?

Ska beställa en pojkvän av tomten oxå! ;o)

Jaa, jag är så sjukt dålig på att uppdatera denna blogg. Tyvärr....

Har ju nämnt tidigare att jag mest skriver när jag inte mår bra. Är lite osäker på hur det är med mitt mående nuförtiden.... Jag trivs rätt bra med mitt liv för tillfället, och har inte mått så dåligt. Men jag har insett att det är för att jag bara sitter hemma och aldrig gör nånting.

Det är okej att sitta hemma, dvs jag trivs med det. Jag jobbar inte för tillfället och träffar knappt en människa. Så det finns väldigt få tillfällen som kan vara jobbiga för mig. Jag var på bio med min syster för drygt två månader sen, och var och fikade med min kompis för kanske fyra månader sen. Båda gångerna blev jag illamående, och ena gången spydde jag tom.

Det är efter det som jag insett att jag egentligen inte alls mår så bra som jag kanske inbillat mig. Vid minsta lilla otäcka grej jag utsätter mig för drabbas jag av nån form av ångestattack och blir illamående...

Om några veckor ska jag göra en lite otäck grej. Det är nåt jag dels tycker ska bli jättekul, men samtidigt involverar det att prata inför en lite större grupp (okända) människor, så jag är skitnervös!

Det är rätt lång tid kvar, men det blev bestämt häromdagen. Har redan fått lite ångest inför det här. Men det är så konstigt, när jag vaknade i morse, vid åtta-tiden, hade jag magont och kände mig jättenervös. Jag låg kvar i sängen och halvsov lite, och vid halv tio, tio var jag inte nervös längre. Det är som om det är värst tidigt på morgonen.

Om det håller i sig kanske jag kan ställa klockan på ett par timmar tidigare än jag behöver gå upp och sen ligga och dra mig tills illamåendet gått över....? Fast det lär ju iofs bli värre längre fram....

Jag gick ju en kurs nyligen och även om det gick relativt bra där så mådde jag illa de flest morgnarna. Kunde aldrig äta frukost, och ibland kunde jag tom spy innan jag gick hemifrån.... Däremot mådde jag nästan alltid bättre så fort jag kom hemifrån. Kunde stå och spy (okej, kom ju inte så mycket iom att jag inte ätit nåt....) och sen gick jag i väg och mådde inte illa överhuvudtaget. Första morgonen jag mådde så dåligt vågade jag nästan inte gå iväg för jag trodde jag skulle spy på tunnelbanan... Men det var inga problem. Kanske blir det bättre om jag går lite, eller kommer ut i friska luften. Är kanske det här att man går och är nervös hemma, sitter och "kurar" lixom, och sen kommer man ut och sträcker lite på sig och tar några djupa andetag...? Hoppas det är det, så kör jag samma strategi inför nästa läskiga grej.....

Men just det här att det är värst tidigt på morgonen.... Jag fattar inte riktigt det. Det är lite som när jag hade järnbrist; mådde SKITdåligt på morgnarna (kände mig ju deprimerad) för att senare på eftermiddagarna vara riktigt uppåt.... Kan ofta känna så om jag är nervös inför något, det är alltid på morgonen jag mår som värst. Senare mår jag bättre, ibland kan ångesten helt försvinna....

Jag har varit på en kort kurs/utbildning under en dryg vecka. Har träffat helt okända människor som jag umgåtts med hela dagarna och även ätit lunch med.

Jag har verkligen ansträngt mig för att försöka prata mer än vad som är vanligt (för mig). Det känns som om det i början går bra. När ingen känner nån annan. Men efter hand blir det lite grupperingar. Jag har alltid svårt att veta vart jag hör, vilka jag har mest gemensamt med. 

Dessutom blir det svårare och svårare att prata inför gruppen av nån anledning. Vet inte riktigt varför det blir så.... Första dagen fick vi presentera oss för varandra (vi är ca 15 st). Det gick relativt bra. Sista dan fick vi kort göra en sorts muntligt utvärdering var och en. Och då var det mycket svårare, kände direkt hur jag rodnade. 

Och på lunchen och fikapauserna sitter jag tyst mest hela tiden. I början lyckades jag sticka in med några ord här och där. Men det blev lixom mindre och mindre. Det har funkat när jag har suttit med bara en eller två personer, då är det lättare att prata.

Jag vill verkligen vara social. Jag sitter ju och hänger med i konversationerna, ler åt det som är roligt och vänder mig mot den som pratar. Men jag tycker att jag måste verka jättekonstig just för att jag inte säger nåt. Vi kanske sitter tio pers runt bordet vid fikat, och alla säger ju nåt. Alla säger nånting, även om en del inte säger så mycket. Men jag säger ju ingenting...

Det gick bättre i början som sagt. Och jag förstår inte varför det inte kunde hålla i sig. Det är som om jag är rädd att när folk börjar lära känna mig så kan jag inte säga vad som helst. I början har jag lixom inget att förlora och kan säga lite vad som helst. Jag har ganska lätt för att skämta och säga roliga saker, men det är som om jag måste vara mer seriös när folk känner mig....

Som tur är har jag haft möjlighet att ta med matlåda, så jag har för det mesta kunnat äta mat. Men vid några tillfällen har jag ändå mått lite dåligt. Inte så jag har behövt springa och kräkas, men så pass nervös att jag inte kunnat få i mig nån mat... Tror iofs inte att de andra tänkt så mycket på att jag inte äter så mycket, så därför har det inte känts så jobbigt.

Jag beter mig så olika inför olika människor. En del personer känner jag mig på samma nivå som, medans andra känns som mer "vuxna" än mig eller hur jag ska säga....

Jag kan känna mig riktgit schizofren ibland. Som exempel; på jobbet finns en kille som jag trivs jättebra med. Han är lätt att prata med och har lite liknande humor som jag har. Sen finns det en jättetrevlig tjej, som lixom är "seriösare" än mig.

Jag tycker om både killen och tjejen, och jag pratar egentligen lika lätt med dem båda. Men med killen kan jag fjanta runt och skämta, medans det med tjejen blir mer seriösare. Men på nåt sätt känns det lite som om jag gör mig till, eller iaf skärper till mig när jag pratar med tjejen.

Och när vi sitter och fikar tex, alla tre så vet jag inte riktigt hur jag ska bete mig..... Ska jag skämta som vanligt med killen eller skärpa till mig, för det känns som om tjejen kommer att undra vad jag håller på med annars....

Nu finns det ju olika skalor, med en del är jag helt hysteriskt skämtsam och babblig, mendans med andra så är jag väldigt seriös och vuxen. Med dem är jag oftast tystare och pratar inte så mycket. Och jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag delar in folk i kategorier på det här sättet. Men folk från "seriösa" gruppen tycker ju att jag verkar konstig som jag beter mig med "oseriösa" gruppen.

Oftast är seriösa gruppen personer som är äldre eller i samma ålder som mig, men som har familj och barn. Jag identifierar mig nog mer med yngre personer tror jag....

Alltså, det är ju inte så att jag tycker sämre om seriösa gruppen, men samtidigt känner jag att jag passar in mer som oseriös. (Om jag nu ska kalla grupperna så.) Nu är det ju mest på jobbet som det är så här, kan ju ha lite att göra med att jag inte vill fjanta runt allför mycket inför cheferna och andra högre personer.... ;o)

Har blivit inbjuden på en liten fest i kväll. Eller fest, det är mer några som träffas och ska käka lite.... Min kompis ringde mig nyss och frågade om jag ville komma över och äta lite med henne och typ fem, sex kompisar. Jaa.... okej då, sa jag till slut.

Och jag blir nervös direkt..... Hon har dessutom fixat skjuts till mig med en av kompisarna (som jag aldrig träffat....) iom att hon bor rätt långt bort.... Och nu ska han ringa mig strax och bestämma tid och så. Och jag sitter här alldelens torr i munnen....

Och vi ska alltså äta. Shit, hur ska det här gå. Mår redan illa.... Men jag har ju sagt att jag ska försöka komma ut lite mer. Jag måste våga göra mer grejer.... Det är bara att det känns så skönt att sitta hemme i tryggheten. Slippa göra nåt och bara slappa. Jag har lixom blivit för bekväm av mig. Det kommer ju säkert att bli kul bara jag kommer dit, men just att ta mig dit är så jobbigt. Plus att jag går och är nervös innan..... vilket oxå är jobbigt.....

Fördelen med att hon ringde nu i dag, är att jag inte hinner gå och vara nervös så länge. Det är värre att veta om det flera veckor i förväg, då har jag mycket längre tid att oroa mig på. Fick en inbjudan häromdan av en tjej jag pluggade med (en av tjejerna jag sms:ade i julas men aldrig fick nåt svar från....). Hon fyller år och bjöd mig på fest. Det är om några veckor, och jag har inte svarat än. Men jag klarar knappt av att tänka på det , för jag mår nästan illa då.... Vet att om jag tackar ja kommer jag knappt att kunna äta dagarna innan. Tackar jag nej kommer jag att känna mig jättebesviken.....

Alltså, jag vill ju verkligen få mer kompisar och göra mer. Men det känns mest bara jobbigt. Det är så mycket enklare att bara strunta i alltihop.....

Samtidigt undrar jag lite varför jag vill göra mer. Jag är ju egentligen nöjd med att sitta hemma och pyssla med mitt. Varför kan inte det räcka? Delvis är det väl för att jag vill verka normal inför andra (även om jag inte är det....). Som om jag har kompisar, och gör roliga saker på fritiden med dem.... Men samtidigt, inför vem är det jag vill verka normal? Det är ju egentligen bara min familj som jag umgås med. De vet ju att jag inte har så mycket kompisar. Jag skulle behöva en pojkvän för att verka normal inför dem, jag tror inte de reagerar så mycket på att jag inte har så mycket kompisar iom att min familj överlag inte heller umgås med så många....

Har ju egentligen bara en kompis. Eller en riktig nära vän, som känner till mina problem och som jag har umgåtts väldigt mycket med.

Annars har jag väl bekanta, lite "ytligare" vänner som jag träffar väldigt sällan. Men som jag iaf håller kontakten lite med.

Har en kompis som jag känt sen vi var 4 år, gick grundskolan tillsammans och bodde grannar. Vi hörs av några gånger om året och träffas kanske nån gång varannat år eller så.

Sen har jag några kompisar som jag träffade när jag pluggade nu för några år sen. Vi var ett gäng tjejer som höll ihop i klassen och som höll kontakten även när vi slutat. Inte så att vi träffades jätteofta, men nån gång ibland.

Nu i julas sms:ade jag till tre av dem och fick bara svar från en av dem. De andra två har jag inte hört ett ljud från. Och nu blir jag så här nojjig att jag är efterhängsen.... Alltså, det känns som om de inte vill ha kontakt med mig, jag är bara för dum för att fatta.... Jag börjar analysera sönder alla gånger vi har träffats på senaste tiden; vad pratade vi om? Vad sa de? osv. Jag träffade en av tjejerna i somras och fikade lite. Inget mer, vi sågs i kanske två timmar. Nu får jag för mig att hon kanske inte ville träffas men var för snäll för att säga nej....

De kanske tycker att jag är konstig. Att jag ska sluta höra av mig, men de vill inte säga det rakt ut. Alltså, logiskt sett så kan det ju inte vara så, jag hör av mig max två gånger om året. Men de hör ju inte av sig alls. Ska jag strunta helt i dem....?

Jag inser ju att det säkert till viss del är mitt fel oxå iom att jag inte vågar träffa dem så mycket. Alltså, en fika lite då och då är helt lagom för mig. Har följt med dem ut på krogen nån gång, men mår ju alltid så illa, så det har inte blivit av så många gånger. I början (efter att vi slutat skolan) hördes vi av lite oftare. Fikade, jag var på fest hos en av dem osv. Sen blev det mer och mer sällan, jag tackade nej till en del grejer (som kändes jobbiga) och till slut hördes vi av en gång i halvåret kanske.... Det kanske blir så att det bara rinner ut i sanden? Men om jag fick ett god jul-sms från nån gammal kompis skulle jag iaf skriva tillbaka. Jag känner mig så himla dum....Jag får lixom för mig att de sitter där och suckar "men fattar hon inte att jag inte vill ha nån kontakt?" 

Min bästa kompis har ju oxå börjat höra av sig alltmer sällan. Visst, hon har flyttat och pluggar och har fullt upp. Men att det tar typ två veckor att få svar på ett sms....

Skriver ju inte här så ofta. Är en månad sen jag skrev senast.....

Strax innan nyår var jag jättepeppad att komma på en massa nyårslöften inför 2009. Jag skulle börja träna, äta ordentligare och försöka gå upp i vikt. Komma ut och träffa lite mer folk och så.

Men nu känns det som om det bara rinner ut i sanden.... Orkar ju inget av det där.... Klarar inte av att ta mig i kragen och se till att få dessa saker gjorda. Usch, vad jag har dålig disciplin..... :o(

Och jag mår inte riktigt bra än heller tycker jag..... Mår fortfarande lite lätt illa på mornarna. Det är som om jag är nervös för något och mår illa pga det. När jag tänker efter så mår jag nog sämre än jag gjort på ett tag.... Det är så himla jobbigt. Det känns som om det aldrig kommer att bli bättre eftersom jag inte vet VARFÖR jag är nervös. Och hur ska jag då kunna bli av med illamåendet....?

Nu gäller det ju för det mesta bara nån timme direkt efter att jag vaknat. Sen mår jag (relativt) bra resten av dagen. Men just när jag vaknar på morgonen så känns det som värst, är riktig deppig och tror att hela dan kommer att vara så. Kan ju däremot sitta uppe halva nätterna och då mår jag som bäst. Jag måste vara en utpräglad kvälls/nattmänniska.

Jaha, vad vill jag med detta inlägg egentligen..... Känns inte som om jag kommer fram till nåt..... Men okej, vi tar mina nyårslöften. Innan året är slut ska jag:
- ha gått upp fem kg i vikt
- lärt känna minst tre nya människor 
- börjat med nån sorts motion
- införskaffat ett stycke pojkvän

Hmm, det får nog räcka..... Var svårt att komma på nåt...... Svårast blir nog att träffa nya människor. Det är så svårt att få kompisar när man är vuxen..... Hur/var träffar man nytt folk (när man varken pluggar eller jobbar)? Sen blir det nog VÄLDIGT svårt att gå upp i vikt, har jag ju försökt med sen jag var typ 15..... Motionera, dit räknar jag även promenader och det kan ju inte vara omöjligt.... Pojkvänsinförskaffandet kan jag nog inte ta på allvar, men man kan ju hoppas. ;o)

Jaja, vi får väl se hur det har gått i slutet av året. Är ju bara drygt elva månader kvar nu..... Ska försöka se till att skriva lite mer inlägg här i min blogg oxå. Ibland kan det ju bli 20 inlägg i månaden och ibland blir det bara en gång i halvåret.... Men jag ska bättra mig, jag lovar.....

Jag vill verkligen gå upp i vikt.

Jag tycker det är jättefult att vara mager, nåt jag varit hela mitt liv. Jag är så sjukligt smal att jag ofta får frågan om jag är anorektiker.

Iom att jag blir illamående i ångestsituationer har jag även ett lite jobbigt förhållande till mat. Men närjag väl är hemma och känner mig trygg tycker jag ju att jag borde försöka trycka i mig ordentligt med mat. Men det är ju så sjukt tråkigt. Att tänka ut vad man ska äta, att gå och handla, att laga maten.... BLÄ!

Idag försökte jag ändå vräka i mig ordentligt. Men det är ju skrattretande. Har ätit mat, käkat lite nötter till mellanmål och nu skulle jag försöka fika. Mixade mjölk, tjock grädde, en halv banan och nån sorts pulver de som tränar äter för att gå upp i vikt . Och så en kopp te och en chokladboll och försökte få i mig en kladdkakebit med en massa grädde. Men jag fick knappt i mig det. Det är ju jättelite, vad är det för fel på mig?

Är så jobbigt eftersom jag har svårt att äta på morgonen, då jag ofta är illamående. Får i mig frukost så sent eftersom jag behöver "vänta ut" illamåendet. Kunde jag kliva upp och äta direkt hann jag nog äta en gång till under dan. Som det är nu äter jag frukost så pass sent att jag bara äter mat en gång under dan. Borde ju egentligen äta två gånger om dan. Plus frukost och några mellanmål. Men som sagt; mat är så TRÅKIGT!

Hade varit inne i stan i fredags, och åkte hem vid fyratiden. Var bara nöjd med att åka hem och slappa lite i lugn och ro i soffan. Som vanligt.

Men så funderar jag på alla andra människor jag ser. De är antagligen glada att det är helg, så de kan gå ut och festa, träffa kompisar, gå på bio, gå ut och äta osv. Alla normala människor i min ålder. Och jag sitter bara hemma.... 

Blir så ledsen, känner mig bara uppgiven. Är det så här mitt liv kommer att vara? För resten av mitt liv? Suck....

Och så har det varit lucia. Sov länge, och kollade inte på tv, så jag missade helt luciafirandet. Såg inte nån lucia överhuvudtaget.... Har inte ens hört några luciasånger (brukar iaf se nåt litet tågande på tv....).

Har slutat med mina järntabletter sen några veckor. Börjar känna mig lite deppig igen och mår lite dåligt på morgnarna, vet inte om det är järnbrist igen.... Kan ju altid äta nån järntablett då och då, och försöka få i mig lite blodpudding. Men det måste ju gå att få i sig järn utan extra tabletter.... Och det borde inte gå så här snabbt att må dåligt tycker jag. Eller....? Får gå och kolla järnvärdet igen nästa år nån gång...

Min bästa kompis (eller min enda kompis kanske man kan säga...) träffar jag knappt längre. Har inte träffat henne sen i somras. Vi sms:ar ibland, pratar nästan aldrig i telefon.... Hon har så himla mycket för sig, så hon har lixom aldrig tid. Vill inte ringa, för det känns som om jag bara stör då. När jag fyllde år sms:ade hon en vecka för sent och grattade....

Vet inte hur jag ska tolka det här att vi nästan tappat kontakten. Hon vet ju hur jag mår, att jag har sf och att jag mått väldigt dåligt förut. Antingen HAR hon verkligen inte tid med mig, eller så tycker hon att jag ska vara lite mer aktiv och höra av mig (brukar annars vara mest hon som hör av sig och så). Eller så är hon bara less på mig.

Jag kan känna mig sjukligt rädd för att vara för "klängig" eller efterhängsen. Senast vi träffades fyllde hon år och hon fick flera paket av mig. Känner mig lite dum nästan eftersom när jag fyllde år några månader senare så fick jag alltså ett försenat sms-grattis. Hon kanske bara tycker jag är jobbig och försöker slippa mig....

Usch, känner mig riktig deppig jag som brukar vara så glad vid jul.....

Usch, jag måste ha extremt lätt för att spy.

Hade huvudvärk i morse och tog en huvudvärkstablett, plus att jag äter en järntablett. Gjorde i ordning en kopp te i morse och tog tabletterna. Järntabletten gick bra, men sen hade jag jättesvårt att sväja huvudvärkstabletten. Till slut fick jag ner den, men fick nästan upp den igen.
 
Fick typ uppstötningar, och jag bara satt och tänkte "inte spy, inte spy".  Och då spydde jag förstås..... Jag hatar att spy, det är så äckligt. Fick inte upp så mycket men det känns så.... dumt. Som om jag framkallar illamåendet själv....  :o(

Nu var det ett litet tag sen jag skrev. Beror mest på att jag mår bra, och inte har nån ångest att skriva om.....

Träffen med min kompis gick jättebra. Var jättetrevligt att träffa henne. Vi fikade, satt och babblade i nästan två timmar, sen tog vi en långpromenad inne i stan och babblade ännu mer...

Mitt järnvärde är okej nu oxå, så jag ska börja trappa ner till en tablett om dagen. Eftersom jag fick äta fyra tabletter om dan i början måste jag ju ha haft extremt dåligt järnvärde. Vet inte riktigt varför egentligen. Men jag misstänker att det är för att jag äter så lite kött....

Men nu har jag iaf kollat upp vad det finns järn i iaf. Äter broccoli mest varje dag, blodpudding några dag i månaden, och en massa torkade aprikoser och solrosfrön som godis. Och försöker äta kött lite oftare oxå.

Annars flyter det på som vanligt i mitt liv. Jag känner mig rätt så nöjd med min tillvaro. Jag har inga problem med att sitta ensam hemma jämt, det är mer när jag funderar över hur andra ser på mig som jag ju inser att jag måste verka konstig och "misslyckad" eftersom jag alltid är hemma och inte har nån pojkvän....

Men jag tänkte ta mig i kragen och försöka komma ut lite mer och träffa kompisar. Bara på en fika eller nåt, men så jag slipper sitta hemma jämt och känna mig.... tråkig....

Vet inte vad som hände mig just.....

Ska i väg in till stan om nån timme och träffa en gammal kompis. Har känt henne sen grundskolan och vi har hållit kontakten genom alla år. Träffas inte så ofta, max en gång per år.

Har tagit det lugnt i dag. Låg länge, klev upp tog en dusch, åt lite frukost. Har suttit och läst lite och började precis göra i ordning en kopp te. Jag kände mig lite dålig, typ matt och lite yr. Som om jag tappade all ork.... Kunde knappt hålla i te-silen. Var tvungen att bara lägga mig ett litet tag. Det bara snurrade och hjärtat klappade. Kändes som om jag skulle svimma. 

Kan det vara en ångestattack....? Jag känner mig inte speciellt nervös inför att träffa min kompis, det går nog bra. Vi kommer nog bara att sitta och babbla lite och fika lite kanske. Så det borde inte vara därför jag är nervös.... Är inte yr längre, men känner lite av det i magen, som om jag är orolig.....

Har aldrig känt så förut, fattar inte riktigt vad som hände. Det påminde lite om hur jag brukar känna om jag är nervös och börjar känna mig illamående, men det här var lixom värre.... Är lite förkyld, kan det vara nåt med det?

Faan, vad jobbigt. Hoppas bara jag klarar av att åka in till stan....

Okej, jag är hemma extremt tidigt från festen. Men jag känner mig ändå nöjd att jag vågade.

Jag blev aldrig illamående och jag åt tom lite mat. Inte mycket, men jag fick i mig lite grann. Och inget illamående!

Både killar och tjejer på festen, inte så jättemånga jag kände.

I början satt vi i vardagsrummet och åt. Vi var inte så många och det gick rätt bra. Sen kom lite mer folk, och jag flyttade mig så de andra skulle få plats att äta (eftersom jag var klar).

Och efter det hamnade jag lixom i köket och blev kvar där. Jag stod och pratade med samma tjej (som jag kände lite sen tidigare). Hon är jättetrevlig, så det var ju okej. Men det kändes ändå som om vi lixom var lite "utanför".  De flesta andra satt i vardagsrummet, ibland kom nån/några ut i köket. Kanske pratade lite med oss, men gick tillbaka sen.

Jag hade en känsla av att tjejen jag pratade med oxå hade lite svårt att prata med okända. Eller föredrog mindre grupper. Kändes lite jobbigt när det var så mycket folk. Var knappt ut i vardagsrumet alls sen det blev lite mer folk....

Sen var det ett gäng som gick tidigare som jag kunde få skjuts hem med så jag åkte med dem. Vi gick ju väldigt tidigt, men jag kände att det räckte så. Hade säkert fått trevligt om jag stannat längre, om jag vågat mig ut i vardagsrummet. Men då hade jag fått krångla med tåget hem, kändes så skönt att få skjuts hem....

Så jag tänker vara nöjd med den här kvällen ändå, fastän jag egentligen inte pratade med så mycket nytt folk. Det var trevligt att träffa min kompis som jag inte sett på ett tag, fastän jag knappt hann prata med henne för hon var så upptagen med att vara värdinna.  ;o) 

Så jag ska vara nöjd med kvällen, och se den som en lyckad kväll!