anniemedsocialfobi

Klarade av dagens exponeringsövning galant!

Vet inte varför.... Jag och min terapeut gick till en ny restaurang, det var fullt med folk, och vi satte oss mitt ibland dem. Så det fanns fullt med orsaker till att jag kunde få ångest (=illamående). Men det gick hur bra som helst, jag kände inte av nåt illamående alls. Underligt hur det funkar...

Iofs fanns det kanske några detaljer som kan ha spelat in. Tex satte vi oss vid ett fönster, och började med att diskutera utsikten. Sen satt vi och pratade på hela tiden, om "ofarliga" ämnen. Och dessutom kanske jag inte tittade upp så mycket utan tittade mest på min terapeut.

Tex hade det nog känts värre om vi satt oss ännu mer i mitten (så vi inte haft fönstret att titta ut genom). Och om jag tvingats kolla runt mer, speciellt som det fanns fullt med killar i närheten. Och kanske om vi pratat mindre eller iaf om lite jobbigare ämnen, som tex just killar.

Det allra bästa skulle vara om jag spydde och en massa folk såg det. Då skulle jag lära mig att det inte är hela världen. Iaf enligt min terapeut. Men jag har ju gjort det, inte bara med min terapeut utan även tidigare när jag varit ute med kompisar/arbetskamrater. Och även om de inte märkt nåt, eller inte verkat bry sig så har det för mig varit jättejobbigt. I min värld är jag jätteäckligt och konstig då. Jag kan inte ta in att andra människor kanske inte tycker det....

Men min terapeut vill samtidigt inte att vi ska framkalla illamående så det blir en för stor grej. Utan det ska få komma, eller så kommer det inte. Vi ska lixom inte göra det för konstlat, utan det måste vara nåt som kan hända på riktigt. Att vi satte oss vid fönstret i dag, och pratade hela tiden är ju egentligen nåt helt naturligt. Så skulle jag nog bete mig med en kompis om jag gick ut och åt. Förutsatt att jag inte är helt paralyserad av skräck...

Enligt min terapeut har jag byggt upp ett skydd mot människor genom att se lite sur ut, eller avståndstagande. Det blir lixom en mur och folk vågar kanske inte prata med mig. Jag har fått höra en hel del att jag ser just sur ut, eller arg. Jag har bara tänkt att jag har ett sånt utseende, men det är nåt som är inlärt enligt min terapeut. "Jag lovar, du kom inte ut i världen med ett argt/surt utseende. Det är nåt du lärt dig med åren".

Så jag har fått hemläxa att se glad ut. Eller iaf öva på att le. Om jag ler lurar jag kroppen att jag mår bätter än jag gör, plus att folk bemöter mig på ett annat sätt. Jag håller med henne om det hon säger, absolut. Men det är jättesvårt att ändra ansiktsuttryck bara sådär. Prova själva får ni se! Prova att se en aning gladare ut jämnt, eller börja rynka pannan konstant. Man kan inte ha det i tankarna mer än några minuter åt gången och sen återgår man till sitt normala uttryck. Så nu måste jag öva, öva, öva på att le en aning, hela dagarna. Hur lätt är det? Men jag ska försöka iaf...

Jag har aldrig varit förtjust i att städa, det är inte min favoritsysselsättning kan man bara konstatera.

Men när jag mår lite... dåligt... så blir det bara svårare och svårare. Klarar inte av minsta lilla. Diskhögen växer i köket, posten ligger i drivor på köksbordet och vardagsrummet ska vi bara inte prata om. Jag kan inte minnas när jag dammsög senast, och min stackars katt får sin toalett rensad med plågsamt långa mellanrum.....

Mår ju inte så bra på morgonen, men sen när jag blir lite bättre framåt dagen så kan jag ändå inte ta mig för nåt. Sitter mest och slösurfar, alternativt glor på tv. Och när oredan bara blir värre och värre i min lägenhet, desto svårare har jag för att börja städa.

Och om jag väl orkar sätta i gång så har jag en tendens att fasta nånstans. Tex börjar jag i köket så lägger jag ner för mycket tid på att städa där, jag kan inte bara plocka bort det värsta och diska och sen fortsätta utan jag våttorkar golven och väggarna och rensar avloppet och jag vet inte allt.....

Så jag får kanske ett rum städat, ordentligt, och resten är kaos. Alternativt så orkar jag inte göra klart ens i första rummet, utan jag har ett rum med kalvkaos, och resten helkaos.....

Måste nog inse att jag börjar må sämre och sämre igen.... Jag vill egentligen inte inse det, men nu går det lixom inte att blunda för det längre.

Jag sover länge om morgnarna och sen måste jag vänta ett tag innan jag kan äta nån frukost. Inte så att jag är illamående, men jag..... är inte hungrig. Låter konstigt kanske, det är väl bara att äta ändå? Men det går inte, jag vet ju hur jag funkar, jag har så svårt att äta om jag inte är hungrig. Och det är väl egentligen inte bara så att jag inte är hungrig, det är nåt mer. Kanske att jag är orolig att jag ska bli illaåmående om jag pressar mig själv att äta för tidigt...

Om nån vecka ska jag börja med exponeringsövningar igen. Det är möjligt att det är det jag oroar mig för. Kanske är det därför jag mår som jag gör på morgonen? Det blir bättre framåt dagen, så jag kan äta. Men jag har fått så knäpp dygnsrytm, så det blir ju ingen lunch och middag, utan mer bara middag och eventuellt lite mackor sen på kvällen.

Jag trappar ju ner på ena medicinen, kanske kan det vara därför också, som jag mår sämre på morgnarna ingen?

Jaha, nu är det nytt år....

Ska börja med exponeringsövningarna igen i slutet av januari. (Har lite juluppehåll just nu...)

Känns lite allmänt jobbigt just nu. Har senaste tiden klivit upp ganska sent, vid elva tolv, på dagarna. Och ätit frukost nån halvtimme efter att jag klivit upp. Kan nästan känna att det börjar bli svårt att äta frukost nu igen. Inte så jag har ett illamående, men nästan. Kanske mer att jag inte känner mig hungrig, och så börjar tanskarna irra iväg till hur jag mådde sommaren för två år sen när jag inte kunde äta. Är rädd att det ska bli som då. Jag trappar ju ner på ena medecinen (mirtazapin), det kan ju vara därför.

Kan känna att jag funderar lite mer på framtiden. Jag jobbar ju väldigt lite, bara deltid. Min lön täcker knappt min hyra, så jag lever på mina sparpengar. Jag har ingen a-kassa, min tanke var att jobba deltid och söka jobb i egen takt. (Har haft a-kassa tidigare och det är en sån massa möten på arbetsförmedlingen och en massa jobb som måste sökas och en massa, massa papper som ska fyllas i för att man ska få ut några pengar så jag orkade inte med det igen.) Men nu har det gått nåt/några år då jag bara jobbat deltid och jag blir rädd att jag ska ha svårt att kunna hitta nåt jobb som jag klarar.... Kommer jag att våga gå på en arbetsintervju? Kommer jag att klara av att jobba och ha en massa arbetskamrater? Som det är nu söker jag kanske ett, två jobb i månaden.... Har inte blivit kallad på nån intervju än....

Kan jag vara på väg att bli deprimerad igen? Jag är så rädd för det, det jag minns från den tiden är att allt var så tungt. Det kändes som om jag inte kunde bli glad eller lycklig nånsin igen. Och nu känner jag mig lite.... håglös. Som om jag inte har nån framtid.... Ingen bra i alla fall....

Måste väl ta upp det här med min terapeut kanske. Jag saknar lite att sitta och prata med henne som tidigare, nu går vi iväg och äter ganska direkt så vi ska hinna. Det är så koncentrerat på maten nu, men jag vill prata om annat oxå. Det är svårt att diskutera sånt när vi sitter och äter ute bland folk....

Vi gick föresten tillbaka och åt på samma ställe som jag kräktes på. Hade en lite senare tid, så då var det nästan folktomt. Då kunde jag äta utan problem. Jag var inte ens nervös innan. Precis som om det är för att jag inte känner till stället som gör att jag blir nervös. Och förstås om det är en massa människor där. Så egentligen borde jag ju kunna gå ut och äta utan problem bara det är liet folk, och jag har varit där tidigare.

I dag har jag alltså suttit på en fullsatt (nästan iaf) lunchrestaurang och kräkts rakt ner i tallriken, och jorden gick inte under. Ja, så ska jag väl känna, men jag känner bara av misslyckandet att jag spydde....

Har under de senaste veckorna, inför dagens exponeringsövning försökt att inte tänka alls på den. På det sättet skulle jag slippa all förväntansångest inför den som jag ofta får i vanliga fall. Och det verkade funka riktigt bra, har knappt oroat mig nåt alls inför den här övningen.

Men i morse vaknade jag och var lite nervös. Hade klockan på ringning, snoozade (stavas det så....?). Låg nog i sängen i över två timmar. Blev bara mer och mer nervös. Först kändes det rätt okej, klev upp och tog min medecin (lyrican), och gick och la mig igen. Efter nån timma var jag så orolig att jag började känna mig illamående. Försökte ligga på rygg och koncentrera mig på andningen, men det var svårt när jag var så nervös. Till slut fick jag springa upp på toa och kräkas....

Blev lite bättre sen kanske, låg nån halvtimme till och sen klev jag upp och gjorde mig i ordning och åkte iväg till terapeuten. När jag kom ut, och gick en bit så kände jag att det blev bättre. Så jag kom fram till i terapeuten i relativt gott skick. Berättade ju att jag spytt på morgonen, och vi pratade lite innan vi gick iväg. Att jag ligger kvar i  sängen och lixom ältar och oroar mig tyckte min teraput att jag ska försöka låta bli. Hellre då gå upp och försöka förströ mig med nåt, eller bara hoppa in i duschen och göra mig i ordning.

Jag hade fått en lite tidigare tid den här gången, och vi skulle gå till ett ställe som min teraput visste att det var mycket folk på runt lunchtid. Det var ett stort och ljust ställe, med massor av folk, även om det fanns en del lediga platser. Jag tog en massa sallad till min spaghetti carbonara, och så satte vi oss lixom mitt i smeten....

Jag hade fått skatta mitt mående innan vi gick (mellan 0 och 10, 10 det värsta). Skattade det till 2-3, och det låg ungefär där först när jag började äta. Vi satt och pratade lite i början, och jag fick titta mig omkring lite oxå.

Det jag tycker är jobbigt är att verka onormal, så jag vill ju helst verka helt avslappnad och normal bara. Och att titta sig omkring är väl inte helt normalt, ingen annan verkar göra det. Men det är ju forfarande inget knäppt beteende så det kunde jag ju göra. Sen skulle jag få betygsätta killarna, just för att det gör mig extra nervös att leta efter söta killar....  Och hela tiden manade min terapeut på mig att ta en tugga av maten och inte bara salladen som jag har en tendens att göra (eftersom sallad inte är så jobbigt att äta av nån anledning).

Jag fick även skatta mitt mående med jämna mellanrum för att se om jag mådde sämre, vilket hände nån gång (var uppe på 7) men då pratade vi lite och kollade oss omkring och då blev jag bättre. Mådde fortfarande inte jättebra, men det var okej, och jag lyckades få i mig en tugga då och då.

Men precis när jag stoppat i mig lite spaghetti fick jag syn på en snygg kille. Problemet med att skatta mitt mående är att det kan gå så snabbt, jag kan ligga på två och sen helt plötsligt få jag uppstötningar. Vilket var ungefär vad som hände nu. Min terapeut försökte få mig att titta upp i taket, och beskriva lamporna. Visst, det ser inte helt normalt ut, men hellre det än att spy. Jag gjorde ett desperat försök, men kände hur jag fick panik.

Jag VET att jag framkallar det här själv, speciellt eftersom jag sitter lite hopsjunken och lutar mig över tallriken. Så att räta på sig, och tom titta upp i taket kan hjälpa. Men nu var det försent, och kanske oxå för att jag lite gav upp och sjönk framåt så kände jag spyan komma. Satte ena handen för munnen (säkerhetsbeteende, tror lixom att jag kan dölja vad som händer om jag gör så) och böjde mig över tallriken.

Min terapeut som inte förstod då att jag satt med spya i munnen försökte få mig att titta upp i taket, men då spottade jag ut allt på tallriken. Min terapeut var väldigt snabb då och bara täckte över det med servetter, och sa att det gör ingeting, och det är ingen fara. Jag ville ju helst bara sjunka genom golvet, eller falla död ner, men jag var tvungen att titta mig omkring för att se att ingen glodde eller överhuvudtaget verkade ha sett nåt.

Nu var det ju tur att ingen satt jättenära, tror inte vi hade nån vid samma bord just då. Men tio minuter tidigare så satt det två personer precis brevid oss. Kanske såg nån vad som hände med de verkade inte uppmärksamma det, men hade de brevid oss suttit där hade jag i princip spytt på deras tallrikar, sånt är ju svårt att missa.....

Och jag FÖRSTÅR vad min terapeut säger om att jag måste inse att sannolikheten att nån ser eller överhuvudtaget bryr sig är mycket mindre än mina känslomässiga antaganden. Men det är så svårt. I min värld såg alla vad som hände, de glor och stirrar på mig, och berättar dessutom för alla de möter att jag satt och spydde på restaurangen. Jag vet ju att det inte är ett så sannolikt scenario men för mig så är det rena sanningen.

Det som oxå känns lite jobbigt är att jag antagligen inte kommer att bli av med dessa problem. Visst, de kan bli mindre och med övning nästan försvinna helt. Men antagligen kommer mina illamåendekänslor alltid att kunna dyka upp, och det är nåt jag måste lära mig att acceptera. Men jag vill inte det! 

VET att jag borde vara nöjd med dagens exponering, men just nu känns det bara..... FAAAN, att jag spydde!

Ska göra en ny övning nästa vecka. Ut och äta under lunchrusningen. Ska försöka att inte älta och oroa mig inför det, kan eventuellt göra att det blir mindre jobbigt tror min terapeut. Så jag ska inte tänka på det.... eller skriva om det....

Håller ju på att trappa ner på medecinen, på mirtazapinen. Lyrican ligger kvar på samma nivå. Är inte riktigt säker men det känns faktiskt som om jag mår lite sämre ibland. På mornarna är det förstås jobbigast. Men jag tycker även att jag gråter lättare nu. Inte att jag gråter mycket eller så, men jag har så lätt att börja gråta över minsta lilla grej; trailer för nya Harry Potter-filmen, dagens avsnitt av "Gray´s anatomy", ett avsnitt av "My name is Earl", två tjejer på tunnelbanan som pratade om begravningar. Är det bara normalt eller....?

Gjorde en ny exponeringsövning idag. Trots att det var ett tag sen jag var ut och åt med min terapeut, så var jag inte speciellt nervös idag. Och tyvärr tror jag inte det beror på att jag är "botad", utan snarare för att jag blivit van vid matstället vi åt på. Har ju varit där några gånger med terapeuten nu, och det gör nog att jag inte tycker det är lika jobbigt längre.

Så jag blev inte illamånede i dag. Försökte framkalla det, men det är svårt. Fick lite, lite ångest vid ett tillfälle, men jag har nog en tendens att fega ur lite. Satt ett par unga killar i närheten av oss, och när jag tittade mig omkring liet och fick ögonkontakt med en av dem kom lite ångest smygande. Men tyvärr tittade jag nog bort lite för fort, och vågade inte utmana mig att försöka få det att bli värre ändå....

Det är så svårt med dessa exponeringar, att utsätta sig för det man är så rädd för. Visst, jag förstår ju att det är så man måste göra, men det är ju så frestande att bara springa hem och gömma sig under täcket.

Jag har två till exponeringsövningar inbokade och då ska vi gå till andra ställen än vi varit på tidigare. Så förhoppningsvis blir jag lite nervös inför det. Dessutom ska vi gå mitt i lunchen, så det bör vara mer folk. Usch, känns nervöst redan nu faktiskt.

Det var längen sen jag skrev... Vet inte hur jag mår riktigt nu....

Var ett tag sen jag var till terapeuten. Vi hade ett längre uppehåll, sen var hon sjuk, så jag har inte gjort några exponeringsövningar på ett tag. Sen trappar jag ner på medecinen också, och jag är osäker på om jag kanske mår sämre.

Är lite svårt att säga säkert, ibland mår jag rätt bra och ibland känner jag att det börjar bli jobbigt igen. I morse vaknade jag och mådde illa. Inte illamående, men den där jobbiga nervösa känslan i magen. Klev upp sent, och åt ingen frukost. Klockan var över tre innan jag fick i mig nån mat.

Är rädd att jag ska hamna i den där onda spiralen igen, då jag äter sämre och sämre och mår sämre och sämre... Men samtidigt kanske det bara var en tillfällig dipp... Mår alltid bättre senare på dan och på kvällarna, så nu mår jag relativt bra.

Men jag tycker ändå att jag kan ha de här jobbiga känslorna av.... tomhet. Som att inget gör mig glad och lyckligt och att det inte finns nån mening med nånting. Usch, är svårt att beskriva hur jag känner, eftersom jag just nu mår rätt bra eftersom det är kväll.... Borde skriva ett inlägg tidigt i morgon.

Men det är ju en annan sak, jag sover längre och längre på dagarna. Det är ju inte nödvändigt för mig att kliva upp när jag inte jobbar. Egentligen borde jag försöka hitta ett jobb. Jag jobbar bara deltid just nu, vissa helger. Jag klarar knappt hyran på det, utan lever på sparade pengar. Jag får ju ingen a-kassa eftersom jag inte går till arbetsförmedligen.

Men känner att jag behöver ett jobb även för att komma ut mer och träffa folk. Sitter så isolerad hemma jämt annars. Min terapeut försöker få mig att försöka göra hemläxor, typ att gå ut på ett fik själv och fika. Men jag tar mig lixom inte i kragen och går utanför dörren.

I dag gjorde jag ännu en exponering.

Jag och min terapeut var ut och åt sushi. Första gången jag åt sushi faktiskt (okej, jag har provsmakat nån gång iofs...). Inte så jättegott, men min terapeut, som oxå åt, sa att det inte var så gott som det kan vara, så hon fick mig att lova att ge sushi ett nytt försök nån gång.

Exponeringen blev lite misslyckad idag kan man säga, för jag blev aldrig illamående. Inte ens i närheten, trots att jag tom försökte framkalla lite illamående.

Vet inte varför det gick bra (eller dåligt beroende på hur man ser på det....) idag. Kunde sova relativt bra natten innan, och var aldrig speciellt orolig, så som jag brukar vara. Har äve försökt mig på de övningar som min terapeut bett mig göra, så som andningsövningar (andas lungt, och med magen) och"lura" kroppen att jag mår bättre än jag gör genom att försöka le lite och sträcka på kroppen.

Så jag vet inte hur jag ska tycka om dagens exponering. Ska jag vara nöjd med att det gick bra, eller missnöjd med att jag inte lyckades fullt ut med exponeringen?

Har spenderat den senaste halvtimmen på toaletten och spytt upp min frukost.

Jag åt frukost som vanligt idag (vilket betyder runt halv tolv....). Kände mig inte nervös eller orolig utan som vanligt. Men lite senare så fick jag ont i magen. Lite ungefär som om jag var nervös. Försökte göra lite andningsövningar men kunde inte koncentrera mig ordentligt...

Eftersom jag är som jag är så tänkte jag ju direkt; "Varför är jag orolig?" "Usch, inte spy nu." Och så provade jag olika sätt för att inte spy; andningsövning, försöka sitta mer upprätt, ja olika knep jag lärt mig i terapin.

Men det hjälpte inte utan jag fick springa in på toan och spy. (Dessutom i tvättfatet då toastolen var belamrad med grejer. Så nu måste jag rensa avloppet, ÄCKLIGT!) Jag tycker det är så vidrigt att spy, luktar så äcligt att jag spyr mer av lukten. Dessutom hade jag ju ätit precis innan, så jag hade ju en massa att spy upp oxå....

Har fortfarande lite magont. Men nu funderar jag på om jag kanske faktiskt är sjuk. Det händer ju att man blir magsjuk och spyr, kanske har det inget att göra med mitt "vanliga" illamående...? Eller kanske matförgiftning, kanske var osten dålig..? Ja, det KAN ju vara nåt sånt, behöver ju inte vara att jag är orolig över nåt. Eller?

Jag vet inte riktigt hur jag mår nu. Känns helt okej, men ibland får jag de här.... känslorna av meningslöshet. Som att det inte riktigt är nån mening med allt. Alltså, inte så att jag vill ta livet av mig eller nåt sånt. Men som om jag liksom inte har nån mening i mitt liv. Ingen familj, inga vänner osv. Alltså, visst jag har ju mina föräldrar och mina syskon. Men är inte meningen med livet att skaffa egen familj? Eller iaf ha en partner så man slipper gå genom livet ensam?

Jag kan känna mig så himla ensam ibland. Och när jag tänker på framtiden, en 10-15 år fram i tiden blir jag så rädd och ledsen närjag tänker på att mina föräldrar inte kommer att finnas kvar. Visst har jag mina syskon, men de har ju egna familjer.

Det är ju inte så att jag vill ha barn själv egentligen. Så har jag ju alltid tyckt, men nu på senare tid kan jag nästan känna av den biologiska klockan. Har alltid tyckt att det är löjligt när man pratar om kvinnor som helt plötsligt vill ha barn, att de känner hur den biologiska klockan tickar. Men nu kan jag förstå hur de menar.... Alltså, jag vill inte direkt ha barn, men jag är rädd att jag vaknar upp en dag och vill ha det. Och då är det försent, för jag är för gammal.

Men det spelar ju iofs ingen roll hur jag känner och vad jag tycker. Utan pojkvän är det ju ganska meningslöst att överhuvudtaget fundera på det här.... Nu skulle jag ju aldrig skaffa barn heller, även om jag hade pojkvän och verkligen kände att jag ville ha barn, med tanke på min sociala fobi. Jag skulle dels bli en dålig mamma, och dels skulle säkert mina barn få samma problem som jag har. Vilket jag aldrig nånsin i hela mitt liv skulle vilja utsätta nån för.

Men jag kan känna en sorg nu över att halva mitt liv har gått. Och att jag i praktiskt hela mitt liv haft social fobi, och har mått så här dåligt. Att jag gått miste om så mycket; vänner, pojkvän, resor, familj och barn. Det känns liksom som om att det inte ens är värt att försöka göra nåt åt det, för det är redan kört liksom. Även om jag får ett mirakelpiller i morgon som gör mig "normal" så har jag ändå missat halva mitt liv....

Och nu har jag precis spytt!

Jag vet inte om det har att göra med att jag jobbar så konstiga tider, och sover hela dagarana ibland. Blir lixom svårt att ta medicin morgon och kväll..... när man sover på morgonen och blir trött av medicinen man tar på kvällen (när jag inte ska sova...).

Gick och la mig efter att jag tagit medicinen för nån timme sen. Tänkte försöka vila lite innan jobbet ikväll/natt. Men till slut fick jag springa upp på toa och spy.

Usch, vad jobbigt att det ska bli så här igen nu. Och har jag spytt upp morgonens dos så jag borde ta mer? Eller ska jag ta kvällens dos lite tidigare?

Ja, känner mig lite bättre så jag kan väl förhoppningsvis ta mig till jobbet iaf. Har ju inte ätit nåt sen tio i går kväll, men kan inte äta nåt nu tror jag. Kanske kan få i mig nåt lite senare på jobbet.

Vågade mig just upp ur sängen och tog ett glas saft för att ta min medicin. Och insåg då att jag missat att ta medecinen i går kväll. Och i går morse är det ju möjligt att jag spydde upp en del av morgondosen. Kan mitt mående bero på att jag inte fått i mig min medecin ordentligt..?

Jävligt klantigt av mig i så fall. Skönt att få en förklaring kanske, men känns lite jobbigt att några få missar får mig att så totalt rasa ner i mitt svarta hål.... :o(

Det var ett tag sen jag skrev nu. Har haft fullt upp iom att jag jobbar heltid över sommaren. Och jag har ju mått bra så länge. Men på senaste tiden, kanske senaste tre, fyra veckorna har jag ibland märkt att det poppar upp tankar som jag inte haft på länge.

Vet inte hur jag ska beskriva tankarna, men lite som att det inte är nån mening med allt, det finns inget som känns meningsfullt. Och det känns som om jag inte är riktigt lika glad längre. Inte så att jag känner mig olycklig, men jag känner mig inte hoppful. Jag ser inte fram mot nåt eller längtar efter nåt längre.

Dessutom har jag mått illa igen, när jag skulle ut och shoppa med min syster igår. Vi hade bestämt i förväg att vi skulle åka till en galleria, men på väg för att möta henne och hennes pojkvän vid deras bil blev jag illamående. Lyckades få i mig en liten tablett (alprazolam) som jag tagit förr och som lugnat mig direkt. I bilen sen försökte jag verka som normal, men var panikslagen att jag skulle spy.

När vi klev ur bilen gick jag iväg och låtsades kolla nåt vid en vägg en bit bort på parkeringen (ja, helt sjukt, kan ju inte ha sett normalt ut....). Spydde två gånger innan jag vågade gå tillbaka mot dem.... Så då hjälpte ju inte tabletten.... Gick väl relativt bra sen i gallerien, men jag stannande inte så länge utan tog bussen hem efter ca en och en halv timme.

Och det var länge sen jag vaknade en morgon och mådde illa och inte kunde sova, men i morse mådde jag nästan så. Inte jätteilla så jag måste spy, utan mer att jag vaknade tidigt och rädslan för.... allt dök upp och jag låg i timmar och funderade...

Har inte skrivit på ett tag, men har lite ledigt från terapeuten nu över sommaren. Tror jag iaf, eftersom jag fick avboka ett möte strax innan midsommar, och sen inte hört nåt från min terapeut....

Jag har mått rätt bra nu under en period, men idag var jag och besökte en släkting som ligger på sjukhus. Var i sällskap med min syster, och på vägen in blev jag illamående. Stannade till och sa det till min syster, men försökte skylla på att jag inte gillar sjukhus.

Var in till min släkting och satt där ett tag och pratade, och mådde lite dåligt hela tiden. Men vi pratade tom öppet om det, och min syster sa att hon oxå kan må lite illa av sjukhus och blod och sånt. Att hon lixom blir matt och yr. Så jag trodde att jag inte skulle spy iom att vi pratade om det.

Jjag vet inte varför, men plötsligt blev det värre och jag fick rusa till tvättfatet som fanns i rummet och spy där. Så äckligt, och pinsamt!

Trodde ju jag blivit bättre. Varför skulle jag ha varit nervös för ett litet sjukhusbesök? Det känns ju som om minsta lilla grej jag gör som avviker från mina vanliga rutiner ger mig ångest och gör mig nervös! Det börjar kännas som så hopplöst att försöka förändra sitt liv. Inget hjälper ju....